Jag minns precis hur allt var, men det tar emot att skriva, det tar emot att få ner känslorna o händelserna i ord. Det var hemska tider, tider som ja är glad att jag passerat, som är över nu. Jag kan andas o känna lättnad ” det är över nu och jag är okey,” för har man passerat såna tider och händelser så känns saker som kan kännas tungt för andra mindre tungt för mig. Som jag blivit emun mot viss smärta.  O jag minns allting så tydligen, men det är för tungt o få ner det i ord, smärtan o obehaget tar över och helt plötsligt vill jag inte minnas alls..

Min moster sa en gång” du är precis så som din mamma var” . Lika positiv och glad. Och kanske är jag glad att jag inte kan få ner känslorna i ord, eftersom man ändå inte ska sörja det man förlorat och vart med om. Istället ska man vara glad för det man har o det man kommer få vara med om J Tänker man så, så blir man positiv. För saker blir vad man gör det till.

Mamma hade cancer, farlig cancer när jag var 9-11 år. Hon visste att hon aldrig skulle klara sig från den, att hon skulle leva max 5 år. Hon visste alltså att hon endast skulle få se hennes barn växa upp fram tills att dem var ca 14-15 år gamla. Jag vet inte hur hon kunde hantera det, och jag har ingen aning om hur hon kände, men smärta antar jag! En dag sa hon till mig ” Emma jag kommer aldrig bli fri från cancern” Jag ryckte på axlarna, för hur kan man vara så positiv om man är dödsjuk? Hur kan man fortfarande le? Och skratta, och trycka upp en tomat i näsan på den ena dottern o kläcka ett ägg på den andra dotterns huvud för att sedan nästan vika sig av skratt. Hur kan man få allting som vanligt i vardagen efter ett sådant besked? Hur kan man orka vara positiv mot livet? 



Jag antar att mamma försökte se framåt istället, ta vara på den tiden hon nu skulle ha med sina två döttrar, en massa systrar & bröder, en svärmor hon tyckte väldigt mycket om, sina vänner och mannen som hon var tillsammans med, vår pappa. Varför låta en tumör förstöra allt. Även om den tumören mot hennes vilja skulle ta ifrån henne livet om bara några år, rättare sagt 2 år så skulle tumören inte förstöra den tiden hon hade kvar, därför fortsatte hon le mot den värld hon skapat runt sig istället.

Hon var stark min mamma, jag har aldrig träffat någon som varit så stark som hon var. Men det är även därför jag beundrar henne så mycket också. För hur lätt är egentligen att vara positiv och glad när hon visste att tumören i henne som gjorde henne sjukare o sjukare, en dag skulle döda henne? Egentligen var det bara en tidsfråga. 5 år blev plötsligt till 2 år. En sjukhus säng blev bosatt hos oss, ständiga sjukhusbesök, ständiga dropp, ständig illamående o magont, ett huvud utan hår, och ständigt smalare kropp.

Jag beundrar mamma för att hon trots allt detta kunde hålla huvudet över ytan och vara så glad. Jag älskar mamma så det gör ont, men jag ska leva för henne nu, och vara lika positiv som hon.  O även om jag skulle drabbas av nått hemskt så som cancer så skulle jag tänka på mamma. Hon är min förebild, och en person att se upp till. Jag ska alltid le mot livet, trots motgångar.

Jag ska bli precis som dig mamma <3
Gunilla Karlsson