När man är ute ur dimman så inser man att det inte går att smita ifrån verkligheten.. först då så kommer verkligheten i kapp än och det är då man inser att det inte går att smita undan den..

Pappa- som håller på att gå under, och det enda jag kan göra är att se på..
K- som endast ringer när det behövs barnvakt, först då kan hon ringa och fråga hur jag mår, för just då duger man. Jag har insätt att jag blivit bortplockad från familjen för länge sen..

Och det värsta är.. Att det känns som att ingen förstår.. just därför tänker jag fortsätta ta mig mig ett leende och le, det är ingen ide att visa den smärta i hjärtat som jag egentligen känner..